Lars Nittve är en legend i konstvärlden. Grundande direktör för Londons Tate Modern samt museer i Sverige och Danmark. Han är för närvarande verkställande direktör för Hong Kongs länge efterlängtade M + -museum, som kommer att öppnas 2018. I en ny serie intervjuer med konstvärldens ledande personer, The Culture Trip samarbetar med Artshare.com, som pratade med Nittve om hans spel på Asiens blomstrande samtida konstscen.
Culture Trip samarbetar med artshare.com i en serie som ägnas åt att avslöja nya perspektiv på asiatisk konst av konstvärldens ledande figurer.
Transkript
Om du tittar tillbaka på 1900-talets historia har vissa museer definitivt fungerat som modeller för andra som startade museer. Den stora förebilden under lång tid, och antagligen på många sätt, är fortfarande Museum of Modern Art i New York. Om du skapar ett museum eller driver ett internationellt orienterat museum ser du på ett sådant sätt som riktmärken. Det finns inga riktiga riktmärken i Asien.
Har Hong Kong det grundläggande klimatet för att upprätta ett museum i världsklass?
Jag tror att i Hong Kong har vi det grundläggande klimatet för att skapa ett museum av denna typ. Vi har en utåtriktad stad, ett mycket internationellt klimat. Vi har naturligtvis yttrandefrihet, rättsstatsprincipen, sådant som är avgörande för att det ska hända.
Hur jämför M + -samlingen med dem från andra museer som du riktade?
Jag tror att det kommer att bli väldigt annorlunda, för det första eftersom det inte bara är ett konstmuseum. Jag har kört konstmuseer tidigare. Detta är ett museum för visuell kultur, så vi samlar också in och kommer att göra utställningar och så vidare av design, arkitektur och vad vi kallar rörlig bild, som är film, men också andra former av rörlig bild. Det är en sak. Naturligtvis kan man säga att det här är vad MoMA har gjort mycket länge. Men vi syftar också till att sätta in alla dessa olika discipliner i dialog med varandra för att återspegla en ganska asiatisk situation, där faktiskt fluiditeten mellan de olika kategorierna nästan är regel snarare än undantaget. En annan, kanske ännu större skillnad är att vi inte tar Europa eller Amerika som den position där vi ser på världen. Vi tittar faktiskt på världen ur ett Hong Kong, Kina perspektiv. Det betyder att kärnan i en samling kommer att vara härifrån, från Hong Kong, från Kina, från Asien.
Vilken roll spelar Sigg Collection i M + -förvärvet av verk?
Jag tror vad Sigg-donationen gjorde, det faktum att vi fick Sigg-samlingen så tidigt var att det skapade ett ankare i samlingen. Det är en av de saker som vi skulle kunna relatera till när vi fortsätter att bygga runt det och vi expanderar från det. Detta var en del av min strategi från början, för jag tyckte det var ganska skrämmande att börja bygga en samling från grunden. Och jag tänkte verkligen på hur det hände med andra stora museer i världen. Och om du studerar deras historia, börjar de alltid med en, två eller tre stora donationer. Och sedan bygger du runt dessa donationer. Det betyder att vi, oavsett hur vi utvecklar samlingen vidare, alltid kommer att ha den bästa samlingen i världen av kinesisk samtidskonst från mitten av 70-talet till cirka 2010 eller så.
Modell av M + Museum Hong Kong © Wing1990hk / WikiCommons
Vad tycker du om den kraftiga tillväxten av privata museer i Kina?
Vissa kommer att vara hållbara och andra kommer inte att vara, andra kommer att försvinna, andra kommer inte ens att öppna trots att de tillkännages. Och jag tror att ett sätt att titta på det är att det inte skiljer sig så mycket från vad som hände, säger, hundra plus år i USA, där faktiskt många av de museer vi känner nu som stora offentliga institutioner faktiskt började som privata museer. Det fanns privata välgörare bakom dem, vare sig det var Mr. Whitney eller Mr. Guggenheim, eller någon annan, eller de tre damerna som startade Museum of Modern Art. De började alla som privata museer. Jag tror att det som är avgörande är naturligtvis hållbarheten, att de är kapabla och villiga att hålla på under en lång tid, och sedan, anledningen till deras existens, vad är deras raison d'être? Amerikanska museer som jag nämnde, deras långa livslängd och deras position i konstvärlden nu är en konsekvens av att de hade en mycket stark public service-etos från början. De var där för att skapa en mötesplats mellan konsten och allmänheten, och de var där för dessa två partier på ett sätt. De museer med det perspektivet, att de är där inte bara för att vara juvelen i kronan i en fastighetsutveckling utan för konsten och allmänheten, och har en sorts finansieringssituation som gör dem hållbara. Jag tror att det inte finns någon anledning att moralisera om privat eller offentligt. Jag menar, de kan vara lika bra.
